Då har två veckor på Mallorca avverkats ,mest bad med döttrarna o familjen men en hel del cykelåkning har det också blivit! Jag gillar verkligen den här ön. satt under några pass och funderade vilka stigningar som jag gillar bäst...Svårt att komma fram till något men en favorit är nog vägen från Selva upp till Sa Batalla den gillar jag...eller är det den från Bunyola och upp till Coll de Soller? Nåväl många fina slingor är det.
Jag nämnde ju att jag skulle försöka mig på att försöka få en bättre tid på puiggen ,har kört på 43 . och nånting och målet var att gå under 42 min. Tredje dan så fick jag tillfälle att ta en längre runda ,från Alcudia ,Sa pobla , Campanet ,Binisalem och till Bunyola (tog en låång cafe con leche där) sen vidare till Coll de Soller ,där jag gick upp på 39 - 23 och tog det riktigt vackert upp, sen ner till Soller och rondellen där jag satte klockan. Nu skulle det sättas rekord! Började ganska lugnt för att komma in i en bra rytm snabbt. Känndes riktigt fint första halvan och tyckte när jag tittade på klockan att jag låg bra till tids mässigt , men då det återstod ca 4 km till mål så förstod jag att det skulle bli svårt , försökte gå på ordentligt, samtidigt som jag vet att det verkligen gäller att skynda lugnt när det är uppför för att inte dra på sig syra skuld. sista km var en plåga och jag led riktigt ordentligt och kom in på 44:35... Besvikelse var ordet för den dagen. Tyckte jag kände mig bra dagarna innan men men... Det lustiga är att jag en vecka senare kör samma sträcka i princip , kommer till rondellen i Soller sätter klockan och börjar trampa , fokuserad på vägen och försöker hålla en bra linje , och fast beslutsam att inte titta på klockan överhuvud taget förrän jag nått målet. Kommer in i en bra rytm och känner mig rätt bekväm och tänker att det får vara så första hälften av stigningen för att sedan försöka gå riktigt fort på slutet, ni som kört Puig Major vet att det brantar på lite x tra på slutet, sista km :arna märker jag att jag kan gå på riktigt bra växlar 39 - 19 , 18 , ca och när jag från sista kurvan ser utkiksplatsen så förstår jag att det gått bra! Känslan är: va är jag redan här!? och den känslan har man inte om man har dåliga ben! kan trycka på riktigt ordentligt sista metrarna nu och tittar först nu på klockan som visar 40 : 52! Så nöjd!Frågan är bara var jag pressad då jag första gången då jag tittade på klockan,var det det som gjorde mig så stel? andra gången var min inställning mer åt: -vi får se men jag ska i alla fall köra fokuserat.Eller bara sämst när det gäller? :-)
Ha det fint så länge!
Martin
